mittlivsomtinaa

Mammas rader…

Ja som ni redan läst så e ju denna grymma mage under utredning igen. Å de känns jätte bra att nånting händer.

Jobbigt blir det ju för Tina , undersökningar på undersökningar å provtagning på provtagning. Men har hon stått ut med denna onda mage under alla dessa år L. Hon gör ett sånt bra jobb..

.

Angående utredningen som nu startat så har prover redan tagits å tid för andra undersökningar inbokade. Det skrider framåt i ganska snabb takt, å de  känns bra. Visst hoppas man att det onda ska gå över av sig själv, men om de nu skulle vara nåt knas så e de ju bättre å få veta å kanske det finns hjälpa att få för smärtorna, å kanske kan hjälpa henne i hennes vardag.

De ja nu kommer å skriva kommer att se dumt å knasigt ut, men ja ska försöka förklara vad ja menar.

Samtidigt hoppas jag att man hittar nåt som inte e som de ska så man kan få bukt med det. Nu e de inte så att ja vill att dom ska hitta nåt fel, men man blir rent av knas själv när man går och e orolig hela tiden över tösen.  Ja som ja skrev så ser det himla dumt ut , men ja vet inte hur jag ska skriva så att alla förstår vad jag menar.

Men när hon nu har haft problem i alla dessa år å utredningarna som hon gjorde i början av insjuknandet kanske inte visade nåt just då för att det var i ett tidigt stadium. Mycket kan ju ändras under åren. Därför känns det skönt att det börjas om me utredningen.

Dom, ja, sista senaste månaderna har varit mycke jobbiga. L Mycket smärtor å täta anfall.

Men just nu ser ja faktiskt lite ljusare  på allt. Kan ju bero på att vi fått en boll i rullning igen. Håller tummarna för att undersökningarna som ska göras kommer i rask takt efter varandra så att den ev hjälpen kommer snabbt.

Hoppas ni alla hjälper oss att hålla tummarna :) /Mamma Mia

( Ni kan ignorera rubriken, eftesom att min familj betyder så mycket ville jag ha en fin rubrik, alltså på franska eller spanska typ La famillia.. men jag vet inte alls hur det stavas eller om det ens heter så.. Så det blev rövar-språket..... inga kommentarer)

Eftersom att denna vecka har handlat mycket om MIG, (min blogg handlar om mig jag vet, men jag har verkligen skrivit om inriktade saker, sånt som jag tycker och känner, upplever och har upplevt.) Min tanke var iaf att fortsätta lite i det spåret och berätta lite om min familj, självklart kommer jag inte att gå in på personliga saker men det kan ju vara intressant för er att veta vilka som jag alltid pratar om när jag säger min underbara familj!

Vet inte riktigt vart jag ska börja, jag kan ju berätta att min familj består av Farfar John, Morfar Carl-Johan, Pappa Christer, Mamma Maria, Storasyster Lina (+ Hennes Petter) Samt lillebror Casper. Eftersom att man brukar säga ”störst går först” så vill jag vara mig själv och vara tvärt emot.. Lillebror går först idag : ) Såklart så finns tankarna hos min Mormor Maj-lisen & Farmor Vallmy, men tyvärr så finns ingen av dom kvar.

Lillebror är 3 år yngre än mig, dock 3ggr större än mig.. Han är en underbar grabb som nästa år börjar gymnasiet! En parvell med händer stora som dasslock men världens snällaste! Casper eller lillebror som jag alltid säger är en kille med stort hjärta! Love you!

Sen så har vi.. Få se nu ;) .. The one and only, Lina! Min storasyster som ställer upp i vått och tort, 4 år äldre och min absoluta bästavän! Jag och Lina har upplevt mycket tillsammans, oj så vi har tjaffsat och diskuterat, skrattat och gråtit! Lina är en tjej man alltid kan räkna med, hon finns och stöttar, jag hoppas att DU vet hur mycket just DU betyder för mig!

Petter, hehe, ja vilken kille! Passar perfekt till min syster och han finns där hela tiden! Ställer och hjälper till! Underbar ung man min syster skaffat sig! Du tillhör verkligen våran familj, KNASIGA FAMILJEN! :)

Mama, is next up! Världens underbaraste mamma, hjälpsam och förstående, ger goda råd och finns alltid vid ens sida! Lyssnar alltid, mama knows best, when times get hard! Mamma är obeskrivlig och enormt värdefull!

Papa, is number 5.. Ma papa always has a joke to make me laugh. Utan min pappa så vet jag inte vad jag skulle ta mig till! En man som har en stoooor plats i mitt hjärta! Pappa har lärt mig mycket, det jag kan sakna är att han så som många andra män har svårt för att visa känslor, am I right ? Exakt så som min mamma så är pappa obeskrivlig och värdefull i mina ögon!

Dom är sist upp på listan och dom är inte heller störst, (eftesom att min lillebror är större än båda).. Men nu har vi nått den delen då mina underbara gentlemen kommer in i bilden! Farfar & Morfar! Två starka män som gjort mycket i sitt liv.. kärleken till dom är oendlig och jag hoppas verkligen att dom får vara friska och krya! Jag vet att dessa män har haft tunga peroidoer i sina liv och gått genom samma sorg och saknad.. Vi saknar dom också! Jag har två helt gudomliga änglar i himlen!

Min familj håller ihop mycket bra, farfar och morfar är verkligen en del av familjen och vi finns för varandra! Min familj är en gnutta knasiga, det är allt pappas fel, han som börja ;) Min familj betyder allt för mig, jag betyder allt för mig och min underbara pojkvän betyder sååå mycket för mig! Min familj är värd allt och hade jag kunnat hade jag gett er allt! Ni är ett fantastiskt stöd och utan er hade jag inte varit där jag står idag! Kärlek!

Jag får ju inte glömma att nämna, Findus, ZiZi, Kickan (rip), Diza, Brylle, Milla och MIN Ina! Våra små liv...

Jag tänkte berätta lite om hur jag minns mig själv som barn.. Eller kanske saker som jag minns från det att jag var barn, lite om mina vänner och saker som försegick hemma på ”våran gata i byn” ;) ..

När jag var liten var jag sjukt mörkrädd, okej jag är det idag också men det var ännu värre då jag var liten..  Jag var så himla mörkrädd att till och med jag själv var rädd när vi var ute och spinkade på andra.. (spinka=tjuv titta på grannarna och skrämma dom, typ).. Jag var också rädd då vi lekte mörker kurragömma, det va nog bland det hemskaste jag visste, jag var så himla rädd att någon skulle skrämma mig, men jag kunde ju inte visa mig feg och inte vara med!

Dom som jag umgicks mest med när jag var liten var, A & J grannarna som jag alltid umgicks med.. A är ett år äldre och J ett år yngre än mig, vi gick med varandra till skolan och när vi var mycket små så sprang vi alltid nakna i vattenspridaren tillsammans, oj så kul vi har haft.. Sen flyttade Jo in i huset mellan mig och A&J, så nu var vi 6st som alltid hittade på bus tillsammans, fler kunde vi va om mina kusiner var med eller om någon av mina syskon hade någon kompis hemma..

Vi har hunnit med mycket, mycket lek och stoj, även tårar och bråk..  Minne en dag då vi skulle cykla till skolan, det slutade med att jag och J cyklade ihop och satt på varsin sida av cyklarna och grät.. det var hål i mina byxor och hon hade en jätte skrapsår..

Hur jag var som barn, ja jag var nog livlig.. En unge som mamma och pappa kanske inte var berädd på då min syster varit så snäll.. Hehe.. Jag var överallt, på fotbollsträningar till kompisar, från att ragga killar till att vara på discon.. Ja, jag var överallt..  Jag som liten...  Jag var en äkta tonåring, lyssnade sällan, tyckte att jag hade rätt och mamma och pappa dom förstod ingenting  : ) ... Jag erkänner jag var hemsk tro det eller ej!

Jag som barn, klumpig, oftast gipsad någonstans.. Envis, fick bäras av fotbollsplanen för att jag vägrade gå av själv då mina hälsenor höll på att gå av.. Attityd, den fanns, dock aldrig elak.. Duktig, ja det måste jag säga att skolan har jag alltid skött och jag har inte varit uti massa otrevligheter heller för den delen.. Grupptrycket har inte nått mig, kanske någon få tal gång, men än idag har jag aldrig provar röka eller snusa..

Jag hoppas nu att mamma kan slänga in en kommentar på vad som saknas om mig när jag var mindre .. Hur hon upplevde mig.. Om jag upplevt mig själv fel.. det tror jag inte men det ska bli intressant att se vad hon tycker om detta inlägg!

Jag har haft en rolig uppväxt trots att jag alrid varit utomlands och första gången jag lämnade ”mina kretsar” var i 6an på klassresan.. Jag skulle inte byta ut min uppväxt, jag har haft så skoj och jag mår bra av att tänka tillbaka, trots att jag varit pain in the ass ;)

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva i detta inlägg, jag hade nog tänkt skriva lite om hur jag upplever att mina tonår har sett ut och kanske lite om vad jag hade velat skulle varit annars..

Eftersom att min mage började krongla i November 07, så var jag alltså 14 år.. Jag hade typ just börjat min tonår och jag gick i 8an.. Jag måste säga att till en början blev det inte så stor skillnad eftersom att jag inte varit den som varit ute mycket utan oftast haft kompisar hemma eller varit hemma hos vänner.. Och när magen blev som den blev så kunde jag fortfarande ta hem kompisar då jag inte hade ont och jag hann träffa dom, kanske inte lika ofta men jag tror inte att det just då kändes så konstigt, jag trodde trots allt att det någon gång skulle återgå till det normala.

Det blev först senare, jag minns inte om det var i slutet av 8an eller om det var under 9an, då folk verkligen var inne i detta att ”- Hon hittar på för uppmärksamheten.” Som jag kände att jag hade tappat vissa vänner och det fanns till och med en som sa (inga namn) att ”-Alltså jag räknar ju inte in tina i våran klass längre, för hon är ju aldrig här.”  Nu vet ju dock inte jag om detta är 100% sant eftersom att denna person inte sa det till mig.. Men jag menar, det känns inte så himla kul att höra då man inte är frisk och man verkligen kämpar..

Jag har missat ganska mycket känns det som pga min mage, saker som jag tyckt verkat skoj eller saker som jag blivit bjuden på men inte kunnat åka.. t.ex. En av mina bäsa vänner som jag varit kompis med i HELA mitt liv fyllde 18 i början av året och jag missade hennes fest som jag hade sagt att jag skulle komma på, pga min mage.. Det känns inte så himla skoj..  Det jag har missat kan jag ju inte säga att jag skulle ha gjort om jag varit frisk, men troligen hade jag gjort det..

Samtidigt som jag hade hoppats på en lite mer normal tonår där jag hade kunnat skapa massa (fler) roliga minnen och sånt, så kan jag inte säga att jag haft en dålig tonår. Jag menar jag vet inte hur en vanlig tonår ska kännas, min tonår har alltid sett ut så här hur ska jag kunna veta hur den känns om man är frisk?  jag vill inte med detta inlägg påstå att det är synd om mig utan jag vill mer mena på att dom som har gått och snackat om att jag ”haft ont i magen för att få vara hemma med Patric” dom har snackat gojja.. Varför skulle jag ge upp alla mina vänner och alla roligheter som jag blivit bjuden på för att alltid vara med honom, då det finns massor av tid och jag skulle kunna hinna båda?

Att jag varit hemma mycket och missat mycket är ingenting som jag tycker är roligt eller något som jag valt själv, skulle jag få göra om mina tonår och vara frisk skulle jag verkligen ta vara på dom men så fungerar inte livet.. Jag hoppas istället på att jag ska så fort som möjligt hitta ett sätt att kunna leva med detta så att jag inte tappar flera år till.. Jag ska inte klaga egentligen och säga att jag missat mycket och att jag tappat min ungdom för det har jag inte heller gjort, jag har många roliga minnen och jag har upplevt en hel del, det finns dom som spenderar dessa år på ett sjukhus och aldrig mer får komma hem.. Då ska verkligen inte jag klaga..