mittlivsomtinaa

Det blev långt mellan del 2 och del 3..

Men det är svårt att  få med allt i jag vill berätta, det får nog komma pö on pö.. Som ni vet så har jag skrivit detta inlägg en gång redan.. men datorn valde att hänga sig just när jag skulle ”ladda upp” inlägget och allt försvann. Jag har varit en gnutta frustrerad över detta eftersom att har man fått ihop en text som man varit rätt nöjd med en gång så blir aldrig nästa text lika bra..

◊

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja formulera mig.. men det är som sagt svårt att berätta allt eftersom då det har gått så många år så vet jag knappt ut och in längre.. Men jag har nog tidigare glömt att nämna att även psykologiskt är jag kollad.. I början av min ibs så blev det snabba koller, mycket prover och många besök hit och dit.. Vissa började efter ett tag tro att det var för att slippa ur skolan som jag sa att jag hade ont i mage, medans vissa trodde att jag ville banta (eftersom att jag rasade 12kg då detta startade). Andra ville tro att det var psykiskt och att jag mådde dåligt på så vis.. < Jag minns en natt, då jag och pappa fick åka in.. Jag hade en remiss till ultraljud som låg och väntade.. läkaren jag hade då ville nämligen att dom skulle kolla medans jag hade ont om det såg konstigt ut då.. Jag fick jätte ont en kväll och jag provade allt.. jag duschade, mamma gjorde varmt omslag med en handduk, och en massa saker.. Tårarna bara rann.. det slutade med att mamma ringde rådgivningen (även denna gång) och dom ville då att vi skulle ”ta vara på” remissen och att jag skulle komma in för ultraljud, mitt i natten..

◊

Visst det var en bra idé med tanken på att jag hade så sjukt ont.. men kruxet var bara det att jag hade ont i någon timma innan det att mamma ringde, sen fick vi vänta närmare 1½ timma på taxin, det tar en timma till Skeå och sen fick vi vänta 1-1½ timma på att få komma in och göra ultraljudet.. Hur ont tro ni jag hade då? Nä just det, efter ca 2 timmars ont hemma + väntan och resan på ca 4 timmar så hade det hunnit släppa.. innan jag var hemma den kvällen så tror jag till och med pappa bar mig in och la mig i sängen.. Jag var då 15 år tro jag minsan.

◊

Det är så sjukt hur mina föräldrar ställer upp, så många nätter dom suttit uppe och så många gånger pappa åkt med mig in på lassa och stannat vid min sida.. Sovit hos mig när jag varit inlagd och hälsat på och lämnat tidningar då jag varit ensam eller då dom bytt av varandra för en stund. Jag älskar min familj så mycket och det kommer aldrig att förändras!

◊

Som jag skrev redan i början så kommer detta inlägg inte alls att bli som det andra. Det andra innehöll inte alls samma sak, men det kommer ett till inlägg i denna kategori snart och det ska som sagt skrivas i word..  Något som jag vill säga är att jag verkligen tänker på dom stackarna som indirekt lever på sjukhuset och sällan får komma hem, att vara där är egentligen inget fel med tanke på att dom flesta är snälla och trevliga.. men tänk att ALDRIG få komma hem, att sitta där, ofta ensam, det är tyst och det du gör hela dagarna är att titta på tv och vänta på nästa medicin eller på nästa läkare.. Jag ger hela mitt hjärta till de som lever så, tänker på dom väldig ofta och egentligen är jag verkligen inte sjuk om man ska jämföra med vissa andra..  men jag förstår dom, inte kul att vara sjuk..  jag vet inte vad jag vill få ut av allt det jag nu skrivit i slutet, men släng en tanke på dom, det bildas rent en tår i ögat... ♥ /tinaa